TOFANA DI ROZES

    Vi avslutade veckan i Cortina med en 7 timmars lång vandring runt Tofana di Rozes. Varför har vi aldrig tagit den här turen förut?! Först tre timmar rakt upp med espresso som belöning på 2500 meters höjd hos Rifugio Giussani (här tar de inte kort och vi fick skramla ihop våra sista mynt!) och sedan vidare på per esperti-leder ner till Val Travenanzes. Här är det brant och stenigt och det finns inget att hålla sig i. Jag fick nästan krypa på grund av höjdskräcken eftersom jag är övertygad om att jag ska glida ner för stupet annars. På grund av alla branta nerfarter så blev det inte många foton här, det var liksom fullt fokus på fötterna…! Landskapet öppnade upp sig när vi passerade Forcella Col dei Bos och tillbaka mot Rifugio Dibona; blommor, vattenfall, bäckar, ängar…

Här finns hur många via ferrata som helst; lodräta stegar längs med berget och leder utmed bergskammen. Jag får svindel bara av att titta på de som går här uppe, helt plötsligt skriker någon och så kommer det en sten flygande. Har man satt foten på fel ställe då tänker jag?! Tofana di Rozes ska vara det vackraste berget i Cortina och den här vandringen var faktiskt helt fantastisk! Dessutom finns det en massa historia från Första Världskriget här uppe, allt från gamla byggnader till grottor.

Advertisements

TRE CIME

    

        

I fredags valde vi att ta vandringen runt Tre Cime. Naturen här är enormt mäktig men detta är en riktig turistattraktion om man börjar efter 08.30… Vi var sena på grund av en borttappad bilnyckel och fick gå tillsammans med busslaster av turister – motsatsen till förra året då vi nästan var ensamma från start. Vi pausade för lunch på Rifugio Locatelli och njöt av utsikten innan vi gick vidare genom dalen bland kor med bjällror till Rifugion Langalm. Den här restaurangen är betydligt lugnare, utsikten är fantastiskt och allt är lokalproducerat (personalen måste bära med sig alla varor i ryggsäckar hit). Här beställde vi det bästa kaffet hittills och en äpple- och vallmokaka med grädde. Härifrån är det ca 30 minuter tillbaka till start.

Även om den här vandringen går upp och ner kan i princip gammal som ung klara av att gå runt. Vi såg en chic dam som hade tagit sig runt i sandaler… Det tar längre tid än vad man tror och man får gilla läget med alla busslaster om man vill njuta av mäktiga Tre Cime. Ett stort minus är att den här vandringen kräver att man betalar för parkering (300kr) – för att ens få passera in på området…

LAGO SORAPIS

  

 

     Vandringen upp till Lago Sorapis går först genom skogen och sedan längs med berget. Här är det vajrar, små broar av brädor, stup och stegar (värst!) – alltså hemskt för någon med höjdskräck som jag. Dock vet jag vad som väntar och det här är vår absoluta favoritvandring i Cortina.

Lago Sorapis har exakt den turkosa färg som syns på bilderna (som en Disneyfilm tycker L!), det är helt enkelt en magisk plats! Vägen dit tar 1,5 timma och för att komma tillbaka till Cortina/Faloria är det en vandring på över 3 timmar som går över flera bergstoppar. Stigningen är enorm (rakt upp längs med berget, lite som att klättra i en trappa med 1 meter mellan trappstegen) och det är jättejobbigt för solen ligger på konstant.

På toppen fick jag extrem svindel första gången och trodde att jag skulle dö. L sa att det skulle bli jättepinsamt om hon var tvungen att ringa en räddningshelikopter så jag fick lägga mig ner tills det gick över… I år njöt jag faktiskt av utsikten så man kan konstatera att face the fear är det enda som fungerar! Dock klamrar jag ju mig fast så fort tillfälle ges då jag är övertygad om att ett felsteg är lika med döden.

Lago Sorapis marknadsförs betydligt aggressivare än första året vi var här och det märks på antalet turister som hittar hit. För tre år sedan var vi ensamma, i år möttes vi av ett gäng gymnaster som tränade back flips rakt ner i sjön! Alla vill uppleva detta paradis!

 

PASSO GIAU

    

Alltså wow vilken vandring! Vi körde till Ra Curto, vandrade genom skogen och klättrade 1,5 timmar på stenblock mellan två bergstoppar, Forcella del Formin, för att komma över till Passo Giau. Förra året gick vi åt andra hållet och avslutade vid Lago Federa men vyerna här går inte att jämföra med Passo Giau. Här öppnar landskapet upp sig och det är magiska panoramavyer, blommor och en massa kor med bjällror!

Vi vandrade i 6 timmar och lunchade halvvägs. Vi hade aldrig gått den här sträckan innan och visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men den är ganska tuff för att den är så lång och det finns inga rifugios på vägen! Först 3 timmar uppåt och sedan upp och ner resten av sträckan. Vi avslutade på Rifugion i Passo Giau; bikers, rock, bakverk och espresso. Den här restaurangen kändes som en blandning av USA och Alperna, best of both worlds tyckte vi…!

LAGAZUOI

    

Rifugio Lagazuoi är den högst belägna i Cortina och igår var det kallt – blåsigt och 10 grader. Vi tog första kabinen upp, vandrade genom dalen (Armentarola – här åkte vi skidor i vintras!) förbi Lago Lagazuoi och sedan vidare till Rifugio Scotoni för lunch (här serverar personalen i tyroleroutfit och grillar köttet inomhus i världens största grill!). Sedan tog vi 20A tillbaka upp över berget för att avsluta där vi började. Det är faktiskt himla brant i början och jag förstår de som ställer sig vid sidan och pausar. Dock är det bara att kämpa på för utsikten är magisk från toppen! Än har vi inte tvingats passera något ställe där min höjdskräck sätter stopp men det är svårt att undvika…! Jag älskar ju höjder och panoramavyer men är samtidigt extremt rädd för bergskanter med stup, stegar som inte är utmarkerade på kartan, vajrar och liknande. Det värsta är Via Ferratas som inte är utmarkerade! L klättrar ju på utan hjälm eller annat men jag vägrar.

Uppe vid Rifugio Lagazuoi kan den som är besatt av WW1 vältra sig i grottor, underjordiska gångar, gamla uniformer och annan krigshistoria. Detta har vi ju kollat in tidigare år och även om jag älskar historia kan det bli för mycket av det goda…! Det är himla coolt att man bevarat allt detta och gjort ett museum men hur man har kunnat kriga mot varandra på nästan 3000 meters höjd är nästan overkligt med tanke på alla stup och branter i just det här området.

CINQUE TORRI

                        Från Col Gallina till Rifugio Averau vidare upp till Rifugio Novolau och sedan ner till vår favoritrestaurang Rifugio Scoiatolli. Väderrapporten visade regn men vi fick sol – en underbar första dag! Det är så extremt meditativt att vandra upp och ner för berg (!) och vi mötte många ensamvandrare. Allt jag har läst om forest bathing, ett med naturen och så vidare verkar stämma. Det är så rofyllt att få uppleva naturen så här; mäktigt, fridfullt och vackert på samma gång. Att inte påverkas av Dolomiternas landskap är omöjligt.

DOLOMITI SUPER SUMMER

L och jag räknar ner – till de där 10 dagarna på året då vi mår som bäst (trots min extrema höjdskräck!)…! Så vad gör vi då? Sätter ena foten framför den andra, pratar om livet och dricker vatten…! Det finns ingen annan plats där vi mår så bra, det är helt enkelt något magiskt över Cortina. I år blir det tredje sommaren och det är omöjligt att tröttna på byn. Det finns hur många vandringsleder som helst men vi har några favoriter, en av dem är till sjön Sorapis. Vi fick samma känsla här som när vi var i Venedig – är det verkligen på riktigt eller är det en kuliss? Så otroligt vackert! …not every lake dreams to be an ocean.

Vi kör bil till Italien; bokar färjan mellan Gedser-Rostock klockan 09.00 och brukar komma fram runt 23.00. Det är stor skillnad på att köra under sommaren med tanke på vägarbeten och semesterfirare. Räkna med tre timmar extra… Det finns många hotell i Cortina men vi hyr lägenhet, antingen via Airbnb eller Homelidays. Vi har hyrt av samma familj i tre år och det fungerar hur bra som helst. Cortina är litet och det är perfekt att bo precis utanför centrum och promenera in (det tar fem minuter!), det går bussar men bil underlättar då vandringslederna inte utgår från byn.

Kolla in Dolomiti Super Summer för tips och inspiration! Biking, hiking, climbing…